Det
vi idag kallar Faraohund är en av flera raser som sannolikt har en del av
sitt ursprung bl.a i det gamla Egypten. Hundar av den här typen finns avbildade
bl.a i pyramiderna där de äldsta är daterade ca 4000 fKr. De omnäms
i inskriptioner och ingen som idag har sett Faraohunden och dess kusinraser kan
tvivla på att guden Anubis var just en av dessa hundar. Vad är väl
mer passande att vakta dödsriket än en hund? Förutom Egypten så
finns lämningar efter de antika vinthundslika hundarna med ståndöron
i stort sett runt hela medelhavet. Dessa hundar som var högt skattade jakthundar
har troligtvis fått följa med de feniciska köpmännen som
handelsvaror, som gåvor eller kanske som rent sällskap på resorna.
Klart är dock att den här typen av hundar blivit kvar på öarna
i och runt medelhavet samt på ögrupper runt Afrikas nordkust där
de sannolikt har bevarats till dags dato relativt rena men med lokala typskillnader
och variationer. Det som vi kom att kalla Faraohund är hundar som finns på
Malta, som också räknas som rasens hemland, de har under årtusenden
varit maltesernas högt skattade jakthundar. De har på Malta främst
använts till jakt på kanin assisterade av illrar. På Malta heter
rasen Kelb tal Fenek som just betyder kaninhund. Ungefär
samtidigt i början på 1960 talet exporterades de första kända
Kelb tal Feneks från öarna på Malta till Amerika och England
för att sedan så sakteliga finna sin väg till hundälskare
världen över. Faraohunden är idag främst en sällskapshund
samtidigt som det är en populär utställningshund. De är lika
kvicka i huvudet som i benen och därför gillar de aktiviteter med fart
i såsom lure coursing och kapplöpning. Till lydnad och agility passar
Faraohunden utmärkt då den är snabbtänkt, lättlärd,
snabb, smidig och tycker om att lära sig saker, deras självständighet
gör dock att de inte alltid lyder, det kan ju för stunden upptäckas
något mer intressant. Detta är något man får räkna
med. På senare år har flera Faraohundar prövat på Viltspår
något som visat sig vara en aktivitet mycket lämpad för rasen.
Till
sitt sätt skall Faraohunden vara en glad och vänlig hund i sitt umgänge
med såväl människor som andra hundar. Med lika översvallande
glädje som Faraohunden kan bemöta sin omgivning med, lika ointresserat
och arrogant kan den vara om andan faller på Faraohunden kan uppvisa en
reserverad sida mot främmande människor vilket inte skall förväxlas
med rädsla något som absolut inte är önskvärt. Mot familj
och vänner har de en innerlig och nära relation, de älskar att
vara med och vill gärna ha mycket kroppskontakt genom kel och gos eller bara
genom att ligga tätt intill under vila. Deras ofta mycket starka jaktinstinkt
gör att de ofta är svåra att ha lösa och att de kräver
träning och vana för att fungera med andra husdjur. Som valp och unghund
är Faraohunden mycket livlig men som vuxen skall Faraohunden ha en väl
fungerande på och av knapp dvs. pigg och aktiv när det gäller
(ursprunglig snabb explosiv hetsjakt där hundarna ger allt under själva
jakten) och däremmellan skall den vara lugn (vila för att samla energi).
Faraohundarna mognar som regel sent både fysiskt och mentalt i gengälld
håller dig sig pigga och vid god vigör långt upp i åren,
att en Faraohund blir 15 år är inte helt ovanligt. Faraohunden räknas
som en frisk ras. En vuxen Faraohund
kräver normal motion och aktivering samt minimal skötsel i övrigt
då det i princip bara är klor och tandsten som skall hållas efter.
När Faraohunden fäller sin päls fäller den allt på en
gång och tappar däremellan mycket lite hår. |
